Fan Art av Åsa Grennvall!!! Wickety what?! Det är inte dåligt det. Den sanna goth-serietecknaren ger mig sin välsignade hand, eller så känns det i alla fall. Och korsstygn sen, inte undra på att man blir stolt som en påfågelshane. Jag vill nu att ni som inte har gjort det innan ska läsa alla hennes seriealbum och få en beskärd del av svensk seriekonst. Tack, Åsa!

Från min favoritserie Uzumaki, av junji Ito

Från Mr. Arashi’s Amazing Freak Show, av Suehiro Maruo

Från Cat Eyed Boy, av Kazuo Umezz och serieversionen av skräckfilmen The Ring

Jag gillar ju japanska skräckserier och de har varit en stor inspiration till mig och mina serier, inte minst Love Hurts. Jag bad därför Fredrik Strömberg skriva lite om dem, eftersom han vet en jävla massa om det. Så här är en liten introduktion till denna underbara värld, tack Fredrik.

J-HORROR MANGA-STYLE!

De flesta människor verkar vilja bli ordentligt skrämda då och då. Hur skall man annars förklara skräckgenrens framgångar genom tiderna? På film, i böcker med mera har vi gång på gång mött allt från bloddrypande monsterhistorier till psykologiska thrillers. Naturligtvis finns det även skräck i serieform. I västerländska serier är skräcktemat inte så vanligt nuförtiden, om man bortser från Love Hurts då, men i Japan är det en stor genre som nästan alla serieskapare provar någon gång under sin karriär. Legender som Osamu Tezuka, Fujiko Fujio och Rumiko Takahashi (som alla mest är kända för att göra barnvänliga underhållningsserier) har till exempel gjort skräckserier.

Det finns dock serietecknare som specialiserat sig på just skräck. Den stora mästaren i denna genre anses vara Kazuo Umezu, som gjort allt från psykologiska thrillers till science fiction med skräckinslag – och som även fått ge namn åt det mest prestigefyllda priset för skräckserier i Japan. Ett annat stort namn är Shigeru Mizuki, känd för sina mangaversioner av spökhistorier. Många anser dock att både Umezu och Mizuki överglänses av en annan gamling, Hideshi Hino. Nåväl, alla dessa herrar hade sin storhetstid på 70-talet, och det är också detta decennium som räknas som de japanska skräckseriernas guldålder.

Från GeGeGe no Kitaro, av Shigeru Mizuki

Efter ett, i detta sammanhang, mindre intressant 80-tal, blev skräckmanga mer populärt än någonsin i början av 90-talet. Ett antal tidningar, som Gekkan Halloween och Nemurenu Yoru no Kimyo na Hanashi (Underliga berättelser för sömnlösa nätter) vilka enbart innehöll skräckserier, blev storsäljare. I samband med detta kom en ny generation skräckspecialister, varav Junji Ito är den mest populära. Inte minst innebar detta uppvaknande för skräckgenren att många kvinnliga serieskapare fick upp ögonen för dess möjligheter. Idag finns det minst lika många kvinnliga som manliga japanska serieskapare som ägnar sig åt att skapa dessa skräckinjagande serier.

De japanska skräckserierna faller ofta inom en av två olika subgenrer: »Kaiki« – de groteska, mer eller mindre sagobetonade serierna och »Kyoufu« – de realistiskt tecknade och mer verklighetsbaserade thrillerserierna. Mycket schematiskt kan man säga att den äldre generationen oftare ägnade sig åt det förra och den yngre oftare åt det senare. Detta är naturligtvis en sanning med modifikation, men gäller i det stora hela.

Men är de skrämmande, då? Ja, jag minns hur jag satt ensam en natt på nedervåningen i ett stort gammalt hus på landet och läste serieversionen av filmen/romanen »The Ring«. När jag kom till den mest avgörande scenen (nej, jag tänker inte avslöja vad den innebär) kände jag hur håren sakta reste sig på mina armar. I samma sekund som jag avslutade boken blev jag akut medveten om att jag var ensam på hela nedervåningen av det stora mörka huset, och att min flickvän befann sig långt bort i sovrummet på ovanvåningen. Att släcka ner, låsa och sedan ta sig upp till sovrummet utan att skynda på stegen krävde min fulla koncentration. Så nog kan manga vara skrämmande alltid …

Men varför är då japanska skräckserier så skrämmande? Japanska serieskapare är troligtvis bäst i världen på att gripa tag i läsaren och föra dem med i berättelsen i hög hastighet, vilket passar skräckgenren väl. Japanska serieskapare är också mycket bra på att berätta på ett sätt som förflyttar läsaren in i berättelsen och gör läsaren nästan till en medaktör. Även detta är naturligtvis bra om man vill beröra och skaka om. Det traditionella japanska serieformatet påverkar också. Att serierna tillåts pågå under så många sidor ger serieskaparna många möjligheter att chocka läsaren vid vändning av blad i berättelsen. Och det faktum att serierna är i svartvitt passar inte bara per definition bra till skrämmande innehåll, det inbjuder också läsarna att själva fylla i färgerna. Blod är aldrig så skrämmande som när man själv får kolorera det rött.

Ja, man kan naturligtvis finna många möjliga förklaringar, men det viktigaste är att prova själv och se om man faktiskt blir rädd.

- Fredrik Strömberg

Seriestudion ligger i Kulturhuset Mazzetti på Möllan i Malmö. Bättre läge kan man inte önska sig. Nära till stadens bästa vattenhål och falafel. Bäst av allt, thaimaten utanför ICA på södra förstadsgatan, gå dit och ät för jag kan snart inte längre, buhu!

Seriestudion i all sin prakt. Min plats är alltså den andra från vänster längsst bort. Den är dock väldigt tom på denna bilden, det är efter jag packat ner allt.

Min plats har senaste tiden varit denna. Vi har tio platser i studion och jag har flyttat runt lite under åren. Så ser alltså den magiska lilla ytan ut, där bland annat alla Love Hurts-serierna har skapats. Till vänster mitt ljusbord, där jag tecknar och tuschar. Till höger min dator, där jag färlägger. Vilka minnen som sköljer över mig! Mest minnen där jag står och ritar, men det är ju det jag tycker mest om. På väggen kan man hitta t ex en liten tavla föreställande mig som Hellboy av studiokamrat Jimmy Wallin. En bild på Tingeling av Loisel, en bild av Manara. En vacker bild av Naomi Nowak. Två teckningar av Jim Lee, jag träffade honom i Angouleme och tvingade honom rita dem. En seriesida tecknad av min mentor, Peter Snejbjerg, och tuschad av mig. En fin bild jag fick skickad till mig av Celia Calle. Det är viktigt med bra influenser.

Det viktigaste i världen just nu är så klart att min bok, Love Hurts, kommer ut snart, den 20e april. 23e har jag sagt innan, men det står 20e på Kartagos hemsida så jag antar att det är rätt. Releasefest är i alla fall den 23e april, i Stockholm och 15 maj i Malmö.

I alla fall så har jag tecknat alla serierna i boken på samma ställe, i samma lokal. Seriestudion. Vi är ett par stycken som har suttit här sen studion kom till, hösten 2005. Tio stycken har vi hela tiden varit åt gången, men de flesta platserna har huserat flera olika serietecknare. Folk har kommit och gått och nu är det min tur gå vidare. Känns så klart lite sorgligt, men framtiden är ljus. På söndag flyttar jag till sthlm och snart så startar vi en ny ateljé på söder. Jag, Loka Kanarp, Lina Neidestam, Fabian Göransson, Marcus Nyblom, Nanna Johansson och Carl Hedsved. Det kommer att bli ett underbart gäng och en magiska plats fylld av inspiration och skaparglädje. Vad ska vi kalla den? Ateljén, den måste ju ha ett bra namn. Förslag?

Kan vara att jag är lite väl melodramatisk. Jag vill inte säga vad mässingsskylten kostade, men den sitter nu på en väldigt strategiskt plats i studion.

Jag brukar skryta om att vara Sveriges bästa serietecknare, men det är bara för att Jan Bielecki har flyttat till England.

Jan var min elev första året jag var gästlärare på Serieskolan och han blev med en gång “the teachers pet”. Efter min workshop-vecka så kunde vi äntligen låta vår vänskap blomma som två vanliga personer, inte det perversa lärare/elev-förhållandet som vi var på väg att ramla in i.

Jan tecknade den feministiska sexserien Drift, andra året på Serieskolan. Med Fabian Göranson vakande över sig, med piska i högsta hugg. Denna inspirerade miljö gjorde att Jan tecknade klart boken på rekordtid och gjorde på så sätt sitt namn som Sveriges nya erotiktecknare. Ingen riktar läckra män bättre än Jan.

Nu har han lämnat ett stort tomrum efter sig och bor i stället i London. Går på någon jävla illustrations-skola. Jag hoppas han inte glömmer att rita serier också, för det är han sjukt bra på. Kom hem, Jan, vi saknar dig.

Back in the day

Ett fanzin så vackert att det krävdes två framsidor

Loka målade en jättestor banderoll på vårt golv i Kroksbäck

Pins!

Det här är ett gästinlägg skrivet av mig, Loka Kanarp. Det handlar om hur jag lärde känna Kim och hur vi bildade Lucky Death Comics.

Året var 2003 och jag hade börjat på Serieskolan i Malmö. Det är en ettårig folkhögskolekurs som kan följas upp med ett påbyggnadsår. Ganska snart lärde jag känna Kim. Han hade hoppat av sin karriär som någon slags reklambyråmänniska för att förverkliga sin dröm att bli serietecknare. Själv var jag inte lika säker på vad jag ville göra. Mina teckningar var stela och de serier jag tidigare hade gjort hade tagit månader att slutföra på grund av min prestationsångest och brist på erfarenhet. Jag märkte rätt snart att Kim hade drivkraften och målmedvetenheten som jag själv saknade och var inte sen att utnyttja dessa egenskaper. Kim gillade amerikanska serier från typ Image comics. Jag gillade mest svensk vardagsrelism men också en del amerikanskt, typ Drawn and Quarterly. Vi möttes på mitten, typ Fantagraphics.

Kim föreslog att vi skulle göra ett fanzin tillsammans. Vi slog oss ner på en uteservering och diskuterade projektet. Vi skulle inte göra serier tillsammans utan istället vara ett team, en duo, som presenterade serierna tillsammans. Ja, visst! Vi kunde ha releasefest, merchandise, färgmatchade t-shirts. Pins med vårt bandnamn på! Eh, jag menar serieduonamn. Efter långa diskussioner kom vi fram till att vi skulle heta Lucky Death Comics. För att det lät coolt. Och för att vi inte kom på något annat. Vi såg framför oss hur vi skulle bli som seriernas rockband. Vi sprang tillbaka till skolan och presenterade ivrigt vår idé för vår klassföreståndare Fredrik Strömberg. Han tittade på våra förväntansfulla ansikten och sa:
”Ni kanske ska börja med att göra några serier…” 
Intressant idé, tyckte vi.


Under månaderna som följde jobbade vi hårt med våra serier. Vi lärde oss nya tekniker och började använda nytt material. Tex tuschar vi båda med pensel. Jag märkte att Kim var något av en arbetsnarkoman och själv har jag en förmåga att gå totalt upp i ett projekt när jag får koncentrera mig på en enda sak. Ofta satt vi till sent på kvällen och tecknade i klassrummet. Ibland var vi där både lördag och söndag. En gång övernattade vi t.o.m i sovsäckar. Men Kim och jag var inte de enda i klassen som jobbade hårt. Jag kan inte räkna upp alla från årskullen men av de som medverkat i den här bloggen gick Sofia Falkenhem, Åsa Ekström, Carl Hedsved och Jonna Björnstjerna i samma klass som vi. Vi var de första i klassen som gjorde vårt egna fanzin på tryckeri, men sen kom fler bra fanzin med snygga färgomslag lagom till Small Press Expo 2004. Kim och jag gjorde ett fanzin med varsin framsida på respektive sida av tidningen. Serierna kanske inte var något jag skulle vilja visa upp nu, men de var i alla fall…serier. Hursomhelst skulle vi självklart ha releasefest för fanzinet. Vi fick låna en k-märkt ABF-lokal på Lilla Torg i Malmö och där hade vi fest och utställning med uppförstorade bilder ur serierna. Dagen innan blev vi uppmärksammades Lucky Death med en helsidesintervju i Sydsvenskan. Vi bjöd på stark vodkabål, hade dj:s, gjorde affischer och flyers, sålde pins, etc. Allting (även mina kläder och mitt smink) var färgmatchat i Lucky Death-färgerna: svart, vit och magenta. Jag målade en stor banderoll med Lucky Death Comics-loggan som täckte en vägg. Den var för stor för att någonsin användas igen. Kort sagt, det var trevligt, och vid elva tiden var vi helt slut. Som tur var gick gästerna när bålen tog slut.


Jag ska inte tråka ut er med detaljer, utan jag vill bara säga att det var en rolig tid och att ibland kan det vara helt rätt att ta i så man spricker med saker. Vi hade/har otroligt mycket att lära oss vad det gäller serier men det är inte så illa att låtsas som att man är bäst once in a while. Det är svårt att göra det när man är ensam men ganska lätt när man är fler. Blygsamhet kommer inte belönas i den här branschen. Sen det där första året på serieskolan har jag och Kim haft andra projekt tillsammans men Lucky Death har mest fått finnas till i bakgrunden. Jag lärde mig mycket av vårt samarbete som jag har haft användning för och att gå ihop i tecknarkollektiv eller duos kan jag starkt rekommendera.
- Loka Kanarp

Ah, Loka! Jag blir helt nostalgisk. En underbar tid du skriver om. Namnet, Lucky Death, kommer från min serie Anna Konda, en absolut Tank Girl-kopia, som jag gjorde i början av skolåret. Lucky Death var cigarrettmärket Anna Konda rökte, med taglinen “It’s lethal”.
Vi ville ju vara ett rockband, vi var stjärnorna och serierna vår musik. Men vi fick faktiskt ihop ett band på riktigt, med bland andra mangadrottningen Åsa Ekström. Vi bodde alla tillsammans i Kroksbäck längst ut i Malmö och där skrev vi sånger om vår förort och spelade in på en liten bandspelare. Hitlåtar som “Bus Eleven to Kroksbäck” och “Balladen om Kroksbäck” ekade mellan betonghusen.
Och release-festen! Lokalen var ju k-märkt vilket betydde att vi inte fick bjuda på rödvin, för det kunde lämna fläckar. Vi bjöd på vodka, som Loka skriver. Den tog slut för fort, eftersom vi faktiskt bjöd bort den, vi kunde ju inte ta betalt. Jag fick springa ner en runda på torget och köpa ytterligare några flaskor ur en baklucka, men även dem gick åt.
Nu flyttar jag upp till Lokas hemstad och vi flyttar in i en gemensam ateljé, igen. Det kommer bli det bästa på länge. Jag ser fram emot många samarbeten i framtiden.

Lucky Death 4-EVER!

Knut Larsson var min handledare andra året på Serieskolan. Han lärde mig både det ena och det andra om livet och serierna. Jag önskar bara att att han hade lärt mig att klä mig lika stiligt som honom, lätt stiligaste serietecknaren i Sverige. När vi var på Hultsfredsfestivalen var alla leriga, svettiga och allmänt nergångna. Men icke Herr Larsson, han var nyrakad var morgon och i proper uniform. En ledstjärna för oss alla.

Även serierna Knut gör är stiliga, eller vackra kanske är bättre ord. Drömska, läskiga, åtråvärda. Senaste boken Krokodilstaden är en resa in i en magisk värld som man inte vill skiljas ifrån när man kommer till sista sidan. Köp den, läs den och försök att slita er ifrån den. Bilden som han har donerat till vårt växande Love Hurts-fan art-arkiv är “nytt hemligt projekt jag jobbar på”. Spännande!!! “Den är utförd med Faber-Castells olivgröna Polychromos-penna” meddelar även Herr Larsson.

På SPX förra året så kom Rolf Classon, redaktör på Kartago Förlag, fram och mullrade,
- Är det inte Kim W Andersson som står här?
Det var det, jag stod och pratade med Chris Staros från Top Shelf Comix. Rolf fortsätter med ett stort leende,
– Du, jag är intresserad av att ge ut dina serier. Göra en bok av dem.
Det är något som jag antar att Rolf får säga några få gånger per år. Och han gillar nog att säga det, han lever nog på reaktionen han får när han säger det. För Rolf pausade och väntade på att jag skulle börja lipa av glädje. Det gjorde jag inte. Men inte för att jag inte blev glad, jag blev väldigt glad. Men jag ville inte ge honom nöjet. Elakt av mig. Rolf vänder sig mot Chris och säger,
- I just told him I’m gonna publish his book.
Båda herrarna står nu och stirrar på mig och ler stort. Det var som att dessa förläggare har något gemensamt, att de älskar att få säga det där och sen insupa reaktionen. Jag försökte hålla mig cool, men jag skuttade hem.

När allt var igång och boken säkert skulle göras så ville jag fira det. Jag har ju gjort serierna i boken under flera år och det kändes som slutet på en era. Jag gick till min bror, Kay, för att tatuera mig. Jag ritade en lite chicano-aktig version av Love Hurts-symbolen och min kära bror högg in den i handleden. Detta ska bli en tradition, efter varje bok så kommer jag göra en tatuering till dess ära.

Smutsig, men ändå fin. Som allt det vackraste.

Jag städar min plats på Seriestudion, tömmer den på allt. Så mycket gamla grejer som dyker upp. Jag har ju suttit här i tre och ett halvt år nu. Det är typ dubbelt så länge som jag någonsin haft en lägenhet. Jag ville mest fotografera handsken som ni ser här intill och visa den. Fin va? När man borde rita på sin serie så är det lätt att man börjar på något annat, t ex börjar rita på sin handske. Eller skriver inlägg på sin hemsida, om handskar.

Stina vet precis vilka mina favoritreferenser är

Åh, Stina! Mitt hjärta slår för dig! Ojämnt och oroande taktlöst, men dock för dig.

Jag och Stina har nu suttit i samma lokal och ritat serier i fem och ett halvt år. Först gick vi Serieskolan tillsammans. Andra året på skolan delade vi ateljé. Efter skolan flyttade vi tillsammans in i Seriestudion i det nya kulturhuset Mazzetti i Malmö, det var hösten 2005. Tänk så mycket vi har hittat på och hur vi har följt varandras utveckling från serieskoleelever till fullfjädrade seriemagiker!

Men nu ska jag flytta och allt är ytterst sorgligt. Jag ska starta en ny studio i Stockholm, med Loka Kanarp och Fabian Göransson. Jag hoppas att Stina flyttar upp efter ett tag och gör arbetsplatsen komplett med sin närvaro och expertis. För jag har ju knappt ritat några serier alls utan att ha henne i närheten. Tänk om jag inte kan?!

Vad säger du, Stina? Vad kan vi göra för att locka upp dig?

En underbart läskig bild av Suehiro Maruo

Jag har läst en massa skräckserier så klart, för inspiration och för att se hur man ska göra/inte göra. Jag har även sett många skräckfilmer. Och där finns en spännande likhet där, på senare år är de asiatiska rysarna resor bättre än de amerikanska. Amerikansk skräck bygger ofta på att chockera, att man ska hoppa till så att pop cornen flyger. Asiatisk skräck handlar mer om att bygga upp en ruggig stämning, bygga upp den så mycket så att det blir olidligt. Självklart fungerar den asiatiska mycket bättre i serier (japanska kanske jag borde säga, det är väl 90% av det jag tänker på, koreanskt 10%). Att chockera med en serie som man kan göra med film är svårt, kanske omöjligt. Men att bygga upp något läskigt fungerar ytterst bra, kanske bättre än på film.
Därför är alla mina favorit-skräckserier just nu japanska. Här är fem av dem, i ingen speciell ordning:

Uzumaki

Denna serie har jag nämnt innan för den kommer ut i Sverige snart, Galago förlag. Och för att jag har formgett omslaget till denna utgåva. Serien är skapad av Junji Ito och handlar om spiraler. Om en stad som blir besatt av spiraler, från de mista till de största. Läs den, och läs allt ni hittar av Junji Ito, finns en del översatt till engelska.

Dragon Head

Min kära kollega Marcus Nyblom tipsade om denna serie. Jag väntade mig inte mycket med tanke på titeln. Men jag pendlade en hel del när det begav sig, så jag var i behov av lektyr. Oj oj oj, vilken serie. Titeln säger inget om innehållet, då den låter som en fantasy-roman.
Ynglingen Teru Aoki är på ett tåg, på väg hem efter en skolutflykt. Någon sorts katastrof inträffar och tåget kraschar. När han vaknar finner han alla sina klasskamrater och lärare döda. Tåget är instängt i en tunnel och båda ändarna har rasat igen. Så börjar berättelsen och det är bara början av tio album. Herrejävlars va bra!

MPD-Psycho

Den här är riktigt sjuk. Lite svår att hänga med i för huvudkaraktären har multipla personligheter. Men det är värt mödan att ge sig i kast med. De läskigaste scenerna man kan tänka sig i en psykologisk triller-skräckis. T ex en man som skalperar damer och planterar växter i deras blottade hjärnor. Han håller dem i liv och låter dem dö av att växtens rötter skjuter sakta ner i deras huvud. Sicko!

Mr Arashi’s Freak Show

Den här kanske är lite mer avantgarde än de andra serierna på den här listan. Jag råkade läsa typ en tredjedel på fel håll. Japanska serier läser man ju från höger till vänster och börjar på, vad vi annars skulle säga, baksidan av boken. Men utgåvan jag har har omslaget på “framsidan” men börjar där bak och läses baklänges. Så jag läste på och tyckte att den var väldigt nytänkande och experimentell, det gav faktiskt en ganska spännande upplevelse att läsa den baklänges. Men jag upptäckte mitt misstag, skämdes lite och började om från början, fast från slutet denna gången. Och vad bra den var då!
Ni borde verkligen kolla in skaparen Maruo Suehiros bilder, bara googla hans namn så får ni de ruggigaste/vackraste bilderna som kommer att göra sig påminda i natt när ni ska sova.

Gyo

En till serie av Junji Ito, han är ju så bra! Fiskar kommer upp ur havet, upp på land med hjälp av vassa metallben. De sprider en dödsstank och de blir fler och fler. Snart kommer större havsdjur upp för att terrorisera. Ah, jag kan inte riktigt sälja in den här utan att berätta för mycket. Bara läs den, it’s the shit.

Vanessa i Love hurts No.7

Självklart ska mina serier bli världens mest populära serier och läsas i alla länder på hela vårt jordklot. Men då finns det ett litet hinder, språket. Deppigt tycket jag. Varför kan vi inte alla prata och läsa likadant? Så att alla kan få njuta av mina små romantiska skräckpärlor, som vi kallar för Love Hurts. Språkförbistring kallas det, och det skapades av gud för att straffa människan för att de byggde Babels torn. Inget konstigt med det.

För att komma förbi detta hinder så översätter man sina serier till ett språk som nästan alla kan, eller ganska många i alla fall. Kinesiska. Eller engelska, det fick bli engelska. Men om man gör det själv så låter det ytterst töntigt. Jag vill ändå påstå att jag är duktig på engelska, jag har rest i engelskspråkiga länder, läst mycket serier på engelska och gör en magisk imitation av en sherry-berusad engelsk aristokrat. Men trots detta är det inte mitt första språk och där kommer Vanessa in. Vanessa Algotsson är min kära väninna från den stora staden Philadelphia, i det stora landet USA. Hon kan översätta mina serier och har gjort så i utbyte mot färgglada drinkar garnerade med exotiska frukter och glass från hippie-företaget Ben & Jerrys. Ett litet pris för en sådan expertis som hon kan leverera.

Precis som alla andra så fyller även Vanessas år, och ett år så gjorde jag henne till en seriefigur som present och som tack för hennes översättningar. Love Hurts No.7 är serien som hon figurerar i, som mamma till ett “speciellt” barn. Nu har Vanessa flyttat hem till Philly, för ett tag i alla fall, men gör sig påmind hela tiden genom sin blog The Voyage of V där hon skriver om allt som rör sig i hennes huvud. Bland annat om min bok. Thanks, V!

Så här såg man ut på 90-talet om man gjorde skräckfimer och spelade i dödsmetallband

Så här ser man ut om man idag går in i en fotoautomat med två av sina vänner i Tokyo
De två superbegåvade seriegenierna Åsa Ekström och Jonna Björnstjerna

Jag äntligen hittade tillbaka till min första kärlek, skräcken, och började rita skräckserier för några år sedan. I stället för självömkande självbiografiska gnälliga serier om ens högstadietid (som alla andra). Jag gjorde skräckfilmer i tonåren med mina kompisar, sen gick jag film-linje på gymnasiet. Gled ifrån skräcken redan där och upptäckte även att om man ska göra film så måste man, förutom att ha en massa budget, jobba med en massa andra människor.

Det tog ett helt gäng att göra en liten kortfilm och det är inte alltid de vassaste knivarna i besticklådan man fick jobba med. Men när man gör serier så gör man allt själv. Vill man spränga en lyxjakt i sin serie, så ritar man det. Vill man ha Johnny Depp i sin serie så ritar man honom, och han gör allt man ber honom göra (ligger med djur är ett exempel som jag såg i ett fansin i Japan). Allt kostar så lite som tusch och papper. Därför älskar jag att göra serier, det finns inga begränsningar och allt blir precis som jag vill att det ska vara.

Men jag glider ifrån ämnet, skräck var det. Jag såg alla skräckfilmer som fanns redan i högstadiet. Vissa var bra men de flesta var på sin höjd kul. Men man kände potentialen och det samma gällde för serier. Jag läste mycket dåliga serier när jag var yngre, Gen13, Spawn och Spindelmannen m fl. Precis som skräckfilmerna var de oftast ganska fattiga, men det var något som höll mig kvar och det var idén av att man kan göra det bättre.

Jag läste någons idé om att många musiker börjar med punk för att det är enklast, för att det finns en mall som är lätt att hålla sig till och som ger frihet inom sig själv. Många av våra bästa musiker skulle visst ha börjat med att spela punk, men sen utvecklas vidare. Jag tror att skräck är som punk i det avseendet. Ens första filmer är gärna skräck för det finns liksom en enkelhet i det fasta temat, man vet vad ingredienserna måste vara och om man lyckas med det så har man gjort ett bra jobb.

På samma sätt som jag vägrar växa upp i många avseenden, så lyssnar jag fortfarande på punk och gör fortfarande skräck.

Romantik enligt Mattias Elftorp

Ingen, INGEN, serietecknare spottar ur sig serier som Mattias Elftorp. Han är en del av C’est Bon och sitter i deras ateljé bredvid vår. När man träffar honom i korridoren är det inte sällan hänt att han har gjort ett nytt album sen man sågs sist. Detta kan kännas nedslående och nästan förnedrande. När man själv försöker nå målet med en sidan om dagen så har Mattias fullkomligt hällt ut en hel hög seriesidor ur sin bananliknande stålpenna på samma tid.

Men vad kan man göra, det är bara att imponeras och inspireras. Sjätte albumet i hans postapokalyptiska cyberpunk-serie Piracy is Liberation kommer nu till våren, än en gång med ett underbart omslag av Susanne Johansson (oh, måste komma ihåg att be henne om fan art!). Köp dem, läs dem. Eller ladda ner några som smakprov först. Mattias är en förespråkare för fri information och delar på så sätt ut de två första albumen på sin hemsida. Tack för det, Televerket. Och tack Mattias för din fina bild!

Fest i både Plingastan och i Kingastan

Nu jävlar kör vi så det ryker! Min goda vän Anders Henke har än en gång pimpat min hjemmeside till nya höjder! Jag hjälpte faktiskt till också. Men se så läckert det är! Hoppas jag i alla fall, för det kan vara att vissa sitter på gamla datorer med gamla webb-läsare och då får ni inte alla läckra detaljer som vi smyckat med. Men skit i det, innehållet är det samma och mer kommer. Jag har fått mer fan art som jag kommer lägga upp successivt, från så talangfulla kollegor som Åsa Grennvall, Knut Larsson och Peter Snejbjerg m fl. Även andra fina inlägg om alla mina favoritsaker och några gästinlägg från kollegor om deras favoritsaker. Bara det nuddar vid vårt tema, romantisk skräck, så är det okej.

Allt detta för att påminna er om mitt stundande boksläpp. Den 23e april gäller fortfarande, då blir det fest med pompa och ståt på Pet Sounds Bar i Stockholm. Mer info om releasefesterna kommer. Det blir nämligen en i Malmö också, på Debaser! Den 15 maj kommer stadens förlorade son kommer tillbaka för att skåla med alla som varit med under resan. Gå med i LOVE HURTS på facebook och anmäl er till festligheterna, så ses vi där för att sätta klackarna i taket.

“The Cloven Bunny”, Oil on Panel, 2003. Painting Size: 4.25″ x 3.5″

Mark Ryden är en snubbe vars målningar jag gillat länge. De blandar allt det göttaste, blod, gulliga djur, söta flickor och Abraham Lincoln. Jag misstänker ett svenskpåbrå med tanke på hans efternamn… Ryden, Rydén, va? Men jag vet egentligen inget om honom, och bryr mig inte särskilt mycket heller. Kolla på wikipedia om ni vill veta, han finns säkert där. Men kolla först och främst på hans egen hemsida, på alla underbart magiska bilder han bjuder på där.

Innanför dess pärmar kommer man finna inte mindre än 128 sidor serier om hjärta och smärta i alla underbara färger

Då var det dags. Tiden är kommen. Stunden är inne. Alla bitar har fallit på sin plats. Äntligen, inte en dag för tidigt!
Tidigare har jag visat ett skiss på motivet, men här får ni äntligen njuta av det slutgiltiga resultatet. Världens vackraste omslag, var så goda…

Nå, vad tycks mina kära vänner?

Vill man inte bara äta upp det?

Det har ju visats ett annat omslag tidigare, men det röstades ner. Och ingen är gladare än för det än jag. Detta omslag talar mycket mer med vad innehållet är. Det är läckrare och mer lockande. Jag är så lycklig och längtar tills boken kommer och jag kan få krama den mot min barm.

Bredvid min arbetsplats, Seriestudion, så finner vi ännu en serietecknarateljé. Där sitter nämligen serietecknarkollektivet C’est Bon. Där ritar de sina serier och där sätter de ihop det finfina seriemagasinet C’est Bon Anthology.
I detta gäng finner vi Jamil Mani och här har jag fått en läcker fan art av honom. Kolla in hans hemsida och blog för att njuta av hans konst.
Där kan ni se varför han har valt att rita en snögubbe, han har helt enkelt snöat in på snögubbar!