De tre första lördagarna i maj ska jag ut och signera min nya fina bok. I Sveriges tre största städer i fallande storleksordning besöker jag Shock-butikerna för att rita något vackert i ert egna exemplar av boken. Då kan man även passa på att kolla in t-shirtsen jag gjort i samarbete med Shock.

Sista signeringen sker i Malmö så då passar vi på att ha en till releasefest för boken, det är ju min hemstad och för många fester kan man ju inte ha. Den 15e maj på uteserveringen på Debaser kl 17 - 22. Dr Manta spelar skivor, jag kommer ha en hallonmojito i handen och jag kanske till och med iklädd smokingen igen.

Kvällens hjälte i mitten, Love Hurts-tröjorna från Shock i bakgrunden - Alice Engström och systrarna Batista från Nosebleed Studio


Gabbi och D:J Fröken Bünger - Samlarkort fungerade som drinkbiljetter


Rut “Söndagsbarn” Andersson, Nanna “Fulheten” Johansson och Josefin “Kolik Förlag” Svenske - Simon G och Frej a.k.a. “Far & Son”


Konstig bild, men det är alltså Joakim Pirinen som jag har äran att signera en bok till - Crazy Cartoonists Micke Sol och Kolbein Karlsson

Oj oj oj, vilken kväll!
Tack till alla som kom och förgyllde den med er närvaro och glada humör. Alla andra får en ny chans den 15e maj på Debaser i Malmö.
Allt föll på plats, lokalen var perfekt, musiken som Fröken Bünger spelade ramade in allt som en prålig guldram med keruber uti hörnen. På en liten upphöjd scen satt jag, kvällens värd, i en fåtölj flankerad av mitt entourage och mina fans vid mina fötter. Klädd i smoking så klart, det är inget konstigt med det, sån är jag. Levande ljus och rosenblad utspridda omkring. En fest för alla sinnen. Simon G kom och spelade ett set läcker hawaii-musik blandat med hip hop. Han tog med sig Frej och tillsammans rappade dem så att taket lyftes.
Serieeliten blandades med vanliga döda, fast ovanligt vackra. Alla insöp kvällens anda och diverse rusdrycker så stämningen var på så sätt på topp. Tack än en gång till alla som kom och alla som hjälpte till, Kartago och syskonen “Söndagsbarn” Andersson.

Helgen fortsatte med SPX på kulturhuset, men det blir nästa inlägg för nu måste jag rita serier!

Fabian övar sina tips från Tyra han lärt sig på Top Model, Lina fotograferar och Kim är stolt som en påfågel. Strax efteråt däckade vi.

Idag kom boken från tryck. De ringde från förlaget och mina ögon tårades. I rask takt styrde jag stegen mot Kartago Förlag för att få ta på den, hålla den mot mitt bröst och älska den för alltid. Och just så vacker var den, så som jag hade drömt om att den skulle vara. Så jag samlade ihop en hög, gick till systemet och köpte bubbel (jag fick visa leg, wohoo!) och till sushi-restaurangen för att köpa lunch. Allt tar jag med till min ateljé och där firar vi stort.
Inte bara boken utan även Lina Neidestams 25-årsdag och Fabian Göransons inflytt till vår kreativa verkstad. Så nu sitter vi, de tre som utgör Sveriges serietecknarelit, salongsberusade och lyckliga… jobb och deadlines, det får vänta.

Just det! Jag var intervjuad på P3 Populär i förmiddags. Jag har inte hört det själv än, men mamma sa att det var väldigt bra. Lyssna på deras hemsida, det ska jag!

Här följer en resa genom skapelsen av mitt bokomslag, som jag är så nöjd med. Jag tog väl med tid på mig att göra det och lät många begåvade kollegor tycka till under resans gång. Tack till alla er, ni vet vem ni är.

1. Så här såg omslaget ut först. Fin bild men inte bra omslag. Och det representerar inte innehålleti boken. Jag har många gånger tackat Rolf, Thomas och Rut på Kartago för att de övertalade mig att göra ett nytt. Man ska inte vara sämre än att man kan ändra sin mening. Så vi lämnar fort det och går över till nästa.

2. Rut hade samlat ihop ett gäng bilder på gamla romantiska serietidningar. Hur läckra som helst och jag hade faktiskt kikat på dem innan. Estetiken passar utmärkt till mina serier, att göra ett sådant omslag och lägga till skräck kan ju inte gå fel.

3. Idén jag hade krävde en vacker dam och jag valde Sarah Silverman som modell, så klart. Är inte det något av det bästa med att rita serier, att jag kan få ha med vem jag vill och få dem att göra vad jag vill?

4. Sen ritar vi en skiss. Med blyerts denna gången, jag brukar rita med blå penna men det kommer senare. Blyerts är det skönaste att rita med, man kan det så bra liksom. Tänk bara så mycket man har suttit med en blyertspenna i handen, hela skolgången plus massor mer. Det är som en förlängning av handen!

5. Sen scannar jag teckningen och testar färger. Hon får rött hår trots den förtjusande förlagan mrs Silverman korpsvarta. Rött hår är bara mer spännande färger, svart blir så dominerande.

6. Här är den riktiga teckningen, den som jag senare tuschar ovanpå. Här är allt på plats och hennes min har fått rätt känsla. Mer “aww” är “grr”.

7. Och så tusch på det. Allt är tuschat med Winsor & Newton, Series 7, Storlek 4 och Winsor & Newton Indian Ink. Pappret är elfenbenskartong, 240 gram för de som bryr sig om sånt. Originalet har alltså blåpennan kvar men det är just som är tricket med den pennan, den följer inte med när man scannar tuschet in i datorn.

8. Platta färger. Det var denna kombination jag körde hårt på i början, grönt och orange. Men det kommer ändra sig som ni kommer få se.

9. Blod!

10. Övertoningar, rosiga kinder, blänk i håret, läppglans, allt det läckra kommer på sin plats.

11. Här är ett stort steg mot den färdiga bilden, färgerna ändras. Man får ändra sig på vägen. Den stiliga mannen i bakgrunden har också blivit större, för en mer dramatisk komposition. Hennes blick kommer i linje med hjärtat i mannens hand.

12. Här började en lång process med att formge titeln. Det pågick länge, men bara för att jag lät det göra det. Jag gjorde en design, sen lät jag den ligga kanske en halv vecka innan jag kollade på den igen. Och jag lät kollegor tycka och testa, tack Henke och Dr. Manta för det!

13. En lite Maimi Vice-aktig version, ganska smaskig men fel.

14. Love Boat, någon?

15. Denna är verkligen inte vacker, men den är ett steg på vägen till den slutgiltiga och därför viktig i sig.

16. Bort med det rosa, enklare. Men klarare kan det bli.

17. Här är den färdiga bilden innan jag har lagt på titeln. Märk hur tuschet har fått färg, en brun till henne och en lila till honom. Detta mjuknade till bilden ordentligt och gjorde den mer romantisk, nästan lite “vaselin på linsen”-känsla.

18. Till sist det färdiga omslaget. Eller hur blev det fint? I morgon kommer boken, då får vi se hur det blev på riktigt. Spännande!

Nu kommer veckan jag har jobbat fram emot så länge. Min bok kommer, sen är det releasefest på torsdag (Pet Sounds Bar) och till helgen är det SPX där jag ska vara med i ett par olika paneldebatter om serier och skräck. Mycket som ska förberedas in i det sista, men så klart glömmer jag inte att uppdatera min hemsida.

I den femte Love Hurts-serien så passade jag på att visa en av mina inspirationer, skräckfilm. Serien handlar om något helt annat än Stephen Kings roman The Shining, men det var ändå en likhet i karaktärernas öde. Så jag lånade en favoritscen och särskilt en bild ur filmen. Alla brukar tala sig varma om Jack Nicholsons rollprestation i just den filmen men jag har alltid haft en speciell kärlek till hans motspelerska, Shelley Duvall. Här intill kan ni se den sidan ur serien där bilden är och förlagan under. Jag kollade upp Shelley lite och fastnade för youtube-klippet ni hittar här till vänster. Det är en låt ur filmatiseringen av den gamla tecknade sjömannen Popeye (Karl-Alfred), och den är alldeles underbar.

Rutan längst nere i hörnet på seriesidan är den enda jag har fått kritik av mina redaktörer för. Det blev lite för många klagobrev från oroliga föräldrar i och med den bilden. Konstigt att en sådan enkel bild kan göra så ont. Så många bilder jag har ritat där det mördas till höger och vänster och det sprutar blod över allt, men det är denna som alla fastnar på och gör en grimas när de läser. Jag har så klart tagit med mig denna erfarenhet och försöker återskapa den känslan i mina bilder.

Hahaha… (nervöst skratt).
De där syskonen Söndagsbarn, Rut och Harry Andersson, är för roliga! Men jag vill påpeka att konversationen aldrig har inträffat på riktigt och att jag aldrig skulle ta på mig en sådan tröja, ser ju ut som den är lånad av Freddy Krueger. Men visst är det en fin fan art?!

Jag vill passa på att tacka Rut för hennes hjälp med youtube-trailern och med releasefesten på Pet Sounds Bar om en liten, liten vecka.

Kanske det roligaste med att göra serien var att samla ihop referensbilder

Jag får ofta frågan om var jag får alla idéer ifrån. En väldigt klyshig start på ett inlägg, men sant! Det är i alla fall från allt och inget kan man säga. Ibland har det varit bara en bild som jag velat rita, ibland något som jag är arg på och vill skriva om o s v.

Innan jag gjorde Love Hurts No.13 så var jag helt såld på Wuxia-filmer. Wuxia är en sorts Kinesisk litteratur, hjältesagor om kung fu-kämpar. Men jag såg filmerna, “Crouching Tiger, Hidden Dragon”, “House of Flying Daggers”, “Hero” och alla de härligt vålds-koreograferade rullarna. Då vill man så klart göra något lika fint, så det fick bli en serie så klart.

Jag skrev en historia om två kung fu-hjältar som möts igen och börjar slåss. Jag ville så klart rita en massa kul action och fighting, men också göra något av dialogen de hade medan de slogs. Medan de hugger sina svärd mot varandra så kastar de lika vassa repliker mot varandra, och av dessa repliker nystas ett gemensamt förflutet fram. Jag tycker jag lyckades riktigt bra och det är en av mina favorit-Love Hurts. Om ni inte läst den ska jag inte avslöja slutet, ni får helt enkelt skaffa er boken som kommer snart och läsa.

Lina är bäst, ingen protes! Ha ha ha… fattar ni? Kul va?
Skit i det, här är Lina Neidestams fabulösa fantastiska förbluffande fräsiga fräcka fan art. På skrapkartong, det nyaste inom kartong. Den är liksom svart och så skrapar man fram det vita. Inverterat tecknande, framtiden är här.
Ni ska läsa hennes asbraiga serie Zelda, eller det gör ni säkert redan. Men gör det igen, och håll utkik efter den kommande Zelda-boken. Jävlars vad läcker den kommer bli. Kommer på Kartago i höst.
Sen har vi Linas andra serie, Maran. Del två i Kolik Förlagets feministiska sexserie, Femisex. Den kommer ju blåsa iväg era sinnen. Sex, snusk och läckerheter i Linas smaskiga teckningsstil. Kolla in hennes blog, den är kul och i de finaste färgerna. Och där kan ni kanske få en skymt av detta kommande mästerverk.
Tack, Lina, för den fina bilden!

Nu har jag flyttat ifrån min gamla studio i Malmö till storstadsjungeln. Allt är så stort här. Jag själv har vuxit 2cm på bara några dagar. Men precis innan jag flyttade det så passade jag på att teckna en sida i min studiokamrat Jimmy Wallins gästbok. Det är en skissbok där han ber tecknare han träffar rita något med skräckanknytning. I den finns bilder av flertalet olika tecknare som jag gillar, främst en av mina stora favoriter Duncan Fegredo. Så klart ville jag vara representerad mellan dessa pärmar. Motivet påminner om illustrationerna jag gjort till min t-shirtkollektion i samarbete med Shock.

Detta får mig att tänka på en sak! Min bok kommer ju snart, då ska det signeras. Först på releasefesten, sen på SPX och sen i Shock-butikerna på en liten signeringsturné (mer info om det kommer). Men, jag har ju bara tomma svarta sidor i min bok. Så jag måste teckna inverterat, skitsvårt! Jag hoppas på att hitta några bra pennor till det, Posca kanske? Jag ska fråga Marcus Nyblom, han vet allt om sånt.

OBS! Bilden är väldigt arrangerad

Blädder, blädder… mmm, godis.

Idag kilade jag bort till Kartago-kontoret för att skriva ut lite referensbilder till nästa Love Hurts-serie. Trots Jesus död och återuppståndelse och vårt kollektiva sörjande över detta som fyller denna helg vi kallar Påsk (eller “Phåsk”, som kidsen säger ) så fann jag några hårt arbetande människor på kontoret. En av dessa arbetsmyror, Thomas Olsson, presenterade en spännande sak, MIN BOK!!! Eller nästan i alla fall; tryckt, vikt och i en hög. Det liknade en bok och gav en föraning om hur den färdiga lilla guldklimpen kommer att se ut. Jag blev glad över att få låtsas bläddra i den och vårens första solstrålar sken genom fönstret.

Peters självklart geniala version av vårt ämne, romantisk skräck.

Några exempel på Peters seriekonst

Kim, öl, öl och Peter

För några år sedan gick jag Serieskolan i Malmö. Den bästa tiden i mitt liv har jag sagt förr och det är nog sant. Jag hade den bästa och duktigaste klassen någonsin. Om ni får chansen att fråga lärarna i ett berusat och på så sätt ärligt tillfälle så kommer de att hålla med.

Även jag var duktigt och fick därför gå påbyggnadsåret för att utveckla min seriekonst. Det gjorde jag och då skulle man ha en mentor. Mina lärare tipsade om Peter Snejbjerg, en dansk serietecknare som tecknade åt DC Comics. Inte bara för att det är pojkdrömmen att rita amerikanska serier men även för att Peter skulle visst ha en stil som jag närmade mig. Under sommarlovet innan så letade jag upp en massa serier som Peter hade tecknat och visst såg jag något bekant i dem. Det var som att jag såg det jag ville göra, det var ju så jag ville teckna. Det var så jag skulle teckna när jag blev stor. Så vad skulle kunna vara bättre än att lära sig från mannen själv.

Så när terminen började åkte jag över till Köpenhamn, till Gimle Tegnestue, där Peter jobbar. Vi tittade på mina serier, mest på min Lantis som jag hade gjort under sommaren. Vi pratade serier och om vad jag ville lära mig. Vi tittade på Peters original och jag dog lite. Men ganska omgående gick vi ut på stan och satte oss på ett trevligt ställe för att dricka öl. Öl drack vi och blev bra berusade. Så blir man vänner i Danmark, antar jag.

Men inte bara öldrickande ägnade jag mig åt i Danmark och på Gimle. Nä, jag ritade, mycket. Jag åkte över en vecka i stöten. Satt och tecknade hela dagen och halva natten. Sov på en soffa och fortsatte nästa dag. Det var en så inspirerande miljö. Alla som satt där arbetade ju med att rita serier. Det var liksom proffsigt. Vi hade jättetrevligt, pratade, lyssnade på musik (mycket Captain Beefheart), men alla jobbade samtidigt. Och efter lunch (frukost på danska, weird!) kunde det vara att man tog en öl, fast men fortsatte att jobba. Jag skulle aldrig kunna dricka öl och rita serier här hemma i Sverige, men där funkade det bra.

Nu har jag intervjuat min ädla mentor, för han är faktiskt min mentor fortfarande fast jag inte sover på soffan längre.

KWA: Peter, högst ärade mentor och inspiratör, varför har ni tagit bort soffan?

PS: Den lugtede mærkeligt, som om der havde sovet en eller anden hobo i den.

KWA: Ärligt talat, vad tänkte du när jag kom till dig första gången och visade mina serier? Trodde du det fanns något hopp för mig?

PS: Nu fisker du, Kim… Nej, der var da potentiale. Det var derfor vi ikke bare slog dig ned og rullede dig, sådan som vi plejer at gøre i København.

KWA: När jag gick påbyggnadsåret på Serieskolan och började hälsa på Gimle, då gjorde jag en serie som hette “Staffanstorp tills jag dör”. En självbiografisk serie om min högstadietid. Det är ju något väldigt svenskt med det där självömkande självbiografiska serierna, tror du det danska inflytandet från dig gjorde att jag vågade lägga den serien ifrån mig och göra en serie som jag egentligen ville göra, Love Hurts?

PS: Klart. Du så vores fancy tegnestue og vores jet set lifestyle, og beluttede at droppe det der maoistiske navlepilleri og sælge ud til kapitalen. Meget forståeligt. Personligt tror jeg, at det var en god ide, at du lagde den meget ambitiøse STP til side, og skiftede til en lidt lettere genre. Det gav dig en tiltrængt mulighed for at eksperimentere, både som tegner og forfatter, og gave anledning til den eksplosive udvikling, du har været igennem i de sidste år. Go, Kim, go!

KWA: Ett tag så hade vi en tradition av att när jag hade tecknat en serie färdigt så åkte jag över till Köpenhamn och visade dig innan jag började tuscha. När jag åkte dit var jag så stolt och tyckte mina nya sidor var helt fantastiska och att jag var ett geni. När jag hade visat dem för dig och fått kritik, så var jag inte så kaxig längre. Vad har du att säga till ditt försvar?

PS: Fredrik Strömberg sagde at jeg sku’. Nej, helt ærligt, jeg er en pussy, jeg kunne knap nok finde ud af at at sige til, når dine perspektivtegninger var helt i skoven (og det var de jo tit, som du nok husker). Det var dig der blev ved med at sige, ”sig nu noget hårdt”, ”vær vidrig, vær äcklig”, din lille masochist.

KWA: När tecknade Love Hurts No.6, en serie som utspelar sig på havet mitt i natten, så satt jag hos er. Jag kunde inte få till vattnet och vågorna i månljuset. Jag visste att du hade ritat en liknande scen i en serie, The Light Brigade tror jag det var, och tyckte att du skulle visa mig hur man gjorde. Då gick du iväg och kom tillbaka efter en stund med en stor hög båt-tidningar som du dumpade på mitt bord och sa att jag skulle kolla i dem. Har du varit en hård mentor tycker du?

PS: Nej, jeg fandt da tidningarne til dig! First class service! Og jeg drak dig fuld! Ren Bellman!

KWA: Okej, lite om dig… hur kom det sig att du började rita serier?

PS: Jeg har aldrig börjat. Jeg tegnede serier før jeg blev født.

KWA: Är det precis så kul att rita amerikanska serier, som Batman och Preacher, som man inbillar sig?

PS: Mnja. Først og fremmest er det jo en masse arbejde. Mycket job, som I siger. Og nogle ting er sværere end andre. Garth Ennis er for eksempel svær at illustrere, fordi han så klart ved, præcist hvad han vil, og det fornemmes i hans manuskripter. Det er kun en måde at tegne en Garth-serie på, og det er den rigtige, at ramme præcist de ansigtudtryk, som passer til netop den person i den situation. Men det er kul når det først er gjort, og man holder serien i hånden – look, ma! Top of the world!

KWA: Vad jobbar du på nu?

PS: Lige nu laver jeg en serie børnebøger, læse-let materiale til skolebiblioteker. Jeg ville prøve at lave noget andet end tegneserier et stykke tid. Men samtidigt har jeg to serier, som jeg tegnde sidste år, der kommer ud netop nu – The Mighty fra DC, og Dear Billy, skrevet af Garth Ennis, der kommer ud på Dynamite Entertainment.

KWA: Tack Peter, vi ses snart!

PS: Selv tak! Og tillykke med bogen!

Från halloween-specialen Love Hurts: Anastasia

Dessa bilder är som fastetsade på min hornhinna sen barndommen

Min kommande bok, Love Hurts, är ju fylld till bredden med mina serier med samma namn. Korta, belönande små pärlor av skräck och romantik. Med ett undantag, halloween-specialen Love Hurts: Anastasia. Till halloween 2007 fick jag göra en egen bilaga till Nemi-tidningen, en längre serie, 13 sidor. Äntligen, tyckte jag så klart. Jag hade just läst om “Mästaren och Margarita” och ville göra något rysk-inspirerat. När jag var liten så hade jag en bok med ryska folksagor och med underbara illustrationer till dem. Jag mindes exakt hur de så ut, men jag visste inte vem som gjort dem eller var jag kunde finna dem. Men efter lite googlande så råkade jag ramla på dem, hur gjorde man serier innan google?

Konstnären heter Ivan Bilibin och var en rysk illustratör. Hans bilder ligger som underlag för dräkter, miljöer, frisyrer och utsmyckande i serien. Här intill visar jag några av hans bilder, det finns mer på det världsomspännande internex. Men jag hade sådan tur att min ömma moder fann en samlingsask med alla folksagorna samlade. 20 kr på emmaus, ett fynd så det smäller om det.

Här är lådan och HÄR kan ni bläddra lite i den.

Hi kids!
Jag ville bara påminna om Love Hurts-gruppen på facebook. Gå med i den, vet ja!
Där finner ni också events för de två releasefesterna som stundar, 23e april på Pet Sounds Bar i Stockholm och 15e maj på Debaser i Malmö. Mer info om de festliga kvällarna kommer snart.
Snart kommer också info om signeringsdatum och platser, kanske kommer jag till just din stad för att förgylla den med att rita i ditt ex av Love Hurts-boken!

Nu är den här! Trailern till min kommande bok, Love Hurts. Jag och Adam Blomgren spelade in musiken, Rut Andersson valde ut bilderna, sen tog jag allt till Simon Ricci och vi satte ihop det till detta lilla mästerverk. Jag vill så klart passa på att tacka alla för deras medverkan, jag hade inte kunnat göra det utan er. Eller det hade jag men då hade det sett ut så här. Det känns som jag skriver ett tacktal till Oscars-galan…

Ni får så klart lägga upp den här filmen på era hemsidor eller bloggar eller var som helst. I en liten ask på vinden? Gå hit och kopiera länken och bädda in den och allt vad det heter.

Titta på tröjorna!

Jag fick provtryck på min kommande Love Hurts T-shirtkollektion! Så jävla fina blev de! Som ni kan se se här intill. De släpps snart, typ när som helst. I Shock-butikerna och på deras hemsida. Ni kan även se min nya roomie och vår balkong med tillhörande tibetanska party-flaggor i bakgrunden. Om ni tittar nog så finns även den första vårsolen att skymta speglandes i hennes ögon. Ah, livet!