Peters självklart geniala version av vårt ämne, romantisk skräck.

Några exempel på Peters seriekonst

Kim, öl, öl och Peter

För några år sedan gick jag Serieskolan i Malmö. Den bästa tiden i mitt liv har jag sagt förr och det är nog sant. Jag hade den bästa och duktigaste klassen någonsin. Om ni får chansen att fråga lärarna i ett berusat och på så sätt ärligt tillfälle så kommer de att hålla med.

Även jag var duktigt och fick därför gå påbyggnadsåret för att utveckla min seriekonst. Det gjorde jag och då skulle man ha en mentor. Mina lärare tipsade om Peter Snejbjerg, en dansk serietecknare som tecknade åt DC Comics. Inte bara för att det är pojkdrömmen att rita amerikanska serier men även för att Peter skulle visst ha en stil som jag närmade mig. Under sommarlovet innan så letade jag upp en massa serier som Peter hade tecknat och visst såg jag något bekant i dem. Det var som att jag såg det jag ville göra, det var ju så jag ville teckna. Det var så jag skulle teckna när jag blev stor. Så vad skulle kunna vara bättre än att lära sig från mannen själv.

Så när terminen började åkte jag över till Köpenhamn, till Gimle Tegnestue, där Peter jobbar. Vi tittade på mina serier, mest på min Lantis som jag hade gjort under sommaren. Vi pratade serier och om vad jag ville lära mig. Vi tittade på Peters original och jag dog lite. Men ganska omgående gick vi ut på stan och satte oss på ett trevligt ställe för att dricka öl. Öl drack vi och blev bra berusade. Så blir man vänner i Danmark, antar jag.

Men inte bara öldrickande ägnade jag mig åt i Danmark och på Gimle. Nä, jag ritade, mycket. Jag åkte över en vecka i stöten. Satt och tecknade hela dagen och halva natten. Sov på en soffa och fortsatte nästa dag. Det var en så inspirerande miljö. Alla som satt där arbetade ju med att rita serier. Det var liksom proffsigt. Vi hade jättetrevligt, pratade, lyssnade på musik (mycket Captain Beefheart), men alla jobbade samtidigt. Och efter lunch (frukost på danska, weird!) kunde det vara att man tog en öl, fast men fortsatte att jobba. Jag skulle aldrig kunna dricka öl och rita serier här hemma i Sverige, men där funkade det bra.

Nu har jag intervjuat min ädla mentor, för han är faktiskt min mentor fortfarande fast jag inte sover på soffan längre.

KWA: Peter, högst ärade mentor och inspiratör, varför har ni tagit bort soffan?

PS: Den lugtede mærkeligt, som om der havde sovet en eller anden hobo i den.

KWA: Ärligt talat, vad tänkte du när jag kom till dig första gången och visade mina serier? Trodde du det fanns något hopp för mig?

PS: Nu fisker du, Kim… Nej, der var da potentiale. Det var derfor vi ikke bare slog dig ned og rullede dig, sådan som vi plejer at gøre i København.

KWA: När jag gick påbyggnadsåret på Serieskolan och började hälsa på Gimle, då gjorde jag en serie som hette “Staffanstorp tills jag dör”. En självbiografisk serie om min högstadietid. Det är ju något väldigt svenskt med det där självömkande självbiografiska serierna, tror du det danska inflytandet från dig gjorde att jag vågade lägga den serien ifrån mig och göra en serie som jag egentligen ville göra, Love Hurts?

PS: Klart. Du så vores fancy tegnestue og vores jet set lifestyle, og beluttede at droppe det der maoistiske navlepilleri og sælge ud til kapitalen. Meget forståeligt. Personligt tror jeg, at det var en god ide, at du lagde den meget ambitiøse STP til side, og skiftede til en lidt lettere genre. Det gav dig en tiltrængt mulighed for at eksperimentere, både som tegner og forfatter, og gave anledning til den eksplosive udvikling, du har været igennem i de sidste år. Go, Kim, go!

KWA: Ett tag så hade vi en tradition av att när jag hade tecknat en serie färdigt så åkte jag över till Köpenhamn och visade dig innan jag började tuscha. När jag åkte dit var jag så stolt och tyckte mina nya sidor var helt fantastiska och att jag var ett geni. När jag hade visat dem för dig och fått kritik, så var jag inte så kaxig längre. Vad har du att säga till ditt försvar?

PS: Fredrik Strömberg sagde at jeg sku’. Nej, helt ærligt, jeg er en pussy, jeg kunne knap nok finde ud af at at sige til, når dine perspektivtegninger var helt i skoven (og det var de jo tit, som du nok husker). Det var dig der blev ved med at sige, ”sig nu noget hårdt”, ”vær vidrig, vær äcklig”, din lille masochist.

KWA: När tecknade Love Hurts No.6, en serie som utspelar sig på havet mitt i natten, så satt jag hos er. Jag kunde inte få till vattnet och vågorna i månljuset. Jag visste att du hade ritat en liknande scen i en serie, The Light Brigade tror jag det var, och tyckte att du skulle visa mig hur man gjorde. Då gick du iväg och kom tillbaka efter en stund med en stor hög båt-tidningar som du dumpade på mitt bord och sa att jag skulle kolla i dem. Har du varit en hård mentor tycker du?

PS: Nej, jeg fandt da tidningarne til dig! First class service! Og jeg drak dig fuld! Ren Bellman!

KWA: Okej, lite om dig… hur kom det sig att du började rita serier?

PS: Jeg har aldrig börjat. Jeg tegnede serier før jeg blev født.

KWA: Är det precis så kul att rita amerikanska serier, som Batman och Preacher, som man inbillar sig?

PS: Mnja. Først og fremmest er det jo en masse arbejde. Mycket job, som I siger. Og nogle ting er sværere end andre. Garth Ennis er for eksempel svær at illustrere, fordi han så klart ved, præcist hvad han vil, og det fornemmes i hans manuskripter. Det er kun en måde at tegne en Garth-serie på, og det er den rigtige, at ramme præcist de ansigtudtryk, som passer til netop den person i den situation. Men det er kul når det først er gjort, og man holder serien i hånden – look, ma! Top of the world!

KWA: Vad jobbar du på nu?

PS: Lige nu laver jeg en serie børnebøger, læse-let materiale til skolebiblioteker. Jeg ville prøve at lave noget andet end tegneserier et stykke tid. Men samtidigt har jeg to serier, som jeg tegnde sidste år, der kommer ud netop nu – The Mighty fra DC, og Dear Billy, skrevet af Garth Ennis, der kommer ud på Dynamite Entertainment.

KWA: Tack Peter, vi ses snart!

PS: Selv tak! Og tillykke med bogen!

Från min favoritserie Uzumaki, av junji Ito

Från Mr. Arashi’s Amazing Freak Show, av Suehiro Maruo

Från Cat Eyed Boy, av Kazuo Umezz och serieversionen av skräckfilmen The Ring

Jag gillar ju japanska skräckserier och de har varit en stor inspiration till mig och mina serier, inte minst Love Hurts. Jag bad därför Fredrik Strömberg skriva lite om dem, eftersom han vet en jävla massa om det. Så här är en liten introduktion till denna underbara värld, tack Fredrik.

J-HORROR MANGA-STYLE!

De flesta människor verkar vilja bli ordentligt skrämda då och då. Hur skall man annars förklara skräckgenrens framgångar genom tiderna? På film, i böcker med mera har vi gång på gång mött allt från bloddrypande monsterhistorier till psykologiska thrillers. Naturligtvis finns det även skräck i serieform. I västerländska serier är skräcktemat inte så vanligt nuförtiden, om man bortser från Love Hurts då, men i Japan är det en stor genre som nästan alla serieskapare provar någon gång under sin karriär. Legender som Osamu Tezuka, Fujiko Fujio och Rumiko Takahashi (som alla mest är kända för att göra barnvänliga underhållningsserier) har till exempel gjort skräckserier.

Det finns dock serietecknare som specialiserat sig på just skräck. Den stora mästaren i denna genre anses vara Kazuo Umezu, som gjort allt från psykologiska thrillers till science fiction med skräckinslag – och som även fått ge namn åt det mest prestigefyllda priset för skräckserier i Japan. Ett annat stort namn är Shigeru Mizuki, känd för sina mangaversioner av spökhistorier. Många anser dock att både Umezu och Mizuki överglänses av en annan gamling, Hideshi Hino. Nåväl, alla dessa herrar hade sin storhetstid på 70-talet, och det är också detta decennium som räknas som de japanska skräckseriernas guldålder.

Från GeGeGe no Kitaro, av Shigeru Mizuki

Efter ett, i detta sammanhang, mindre intressant 80-tal, blev skräckmanga mer populärt än någonsin i början av 90-talet. Ett antal tidningar, som Gekkan Halloween och Nemurenu Yoru no Kimyo na Hanashi (Underliga berättelser för sömnlösa nätter) vilka enbart innehöll skräckserier, blev storsäljare. I samband med detta kom en ny generation skräckspecialister, varav Junji Ito är den mest populära. Inte minst innebar detta uppvaknande för skräckgenren att många kvinnliga serieskapare fick upp ögonen för dess möjligheter. Idag finns det minst lika många kvinnliga som manliga japanska serieskapare som ägnar sig åt att skapa dessa skräckinjagande serier.

De japanska skräckserierna faller ofta inom en av två olika subgenrer: »Kaiki« – de groteska, mer eller mindre sagobetonade serierna och »Kyoufu« – de realistiskt tecknade och mer verklighetsbaserade thrillerserierna. Mycket schematiskt kan man säga att den äldre generationen oftare ägnade sig åt det förra och den yngre oftare åt det senare. Detta är naturligtvis en sanning med modifikation, men gäller i det stora hela.

Men är de skrämmande, då? Ja, jag minns hur jag satt ensam en natt på nedervåningen i ett stort gammalt hus på landet och läste serieversionen av filmen/romanen »The Ring«. När jag kom till den mest avgörande scenen (nej, jag tänker inte avslöja vad den innebär) kände jag hur håren sakta reste sig på mina armar. I samma sekund som jag avslutade boken blev jag akut medveten om att jag var ensam på hela nedervåningen av det stora mörka huset, och att min flickvän befann sig långt bort i sovrummet på ovanvåningen. Att släcka ner, låsa och sedan ta sig upp till sovrummet utan att skynda på stegen krävde min fulla koncentration. Så nog kan manga vara skrämmande alltid …

Men varför är då japanska skräckserier så skrämmande? Japanska serieskapare är troligtvis bäst i världen på att gripa tag i läsaren och föra dem med i berättelsen i hög hastighet, vilket passar skräckgenren väl. Japanska serieskapare är också mycket bra på att berätta på ett sätt som förflyttar läsaren in i berättelsen och gör läsaren nästan till en medaktör. Även detta är naturligtvis bra om man vill beröra och skaka om. Det traditionella japanska serieformatet påverkar också. Att serierna tillåts pågå under så många sidor ger serieskaparna många möjligheter att chocka läsaren vid vändning av blad i berättelsen. Och det faktum att serierna är i svartvitt passar inte bara per definition bra till skrämmande innehåll, det inbjuder också läsarna att själva fylla i färgerna. Blod är aldrig så skrämmande som när man själv får kolorera det rött.

Ja, man kan naturligtvis finna många möjliga förklaringar, men det viktigaste är att prova själv och se om man faktiskt blir rädd.

- Fredrik Strömberg

Back in the day

Ett fanzin så vackert att det krävdes två framsidor

Loka målade en jättestor banderoll på vårt golv i Kroksbäck

Pins!

Det här är ett gästinlägg skrivet av mig, Loka Kanarp. Det handlar om hur jag lärde känna Kim och hur vi bildade Lucky Death Comics.

Året var 2003 och jag hade börjat på Serieskolan i Malmö. Det är en ettårig folkhögskolekurs som kan följas upp med ett påbyggnadsår. Ganska snart lärde jag känna Kim. Han hade hoppat av sin karriär som någon slags reklambyråmänniska för att förverkliga sin dröm att bli serietecknare. Själv var jag inte lika säker på vad jag ville göra. Mina teckningar var stela och de serier jag tidigare hade gjort hade tagit månader att slutföra på grund av min prestationsångest och brist på erfarenhet. Jag märkte rätt snart att Kim hade drivkraften och målmedvetenheten som jag själv saknade och var inte sen att utnyttja dessa egenskaper. Kim gillade amerikanska serier från typ Image comics. Jag gillade mest svensk vardagsrelism men också en del amerikanskt, typ Drawn and Quarterly. Vi möttes på mitten, typ Fantagraphics.

Kim föreslog att vi skulle göra ett fanzin tillsammans. Vi slog oss ner på en uteservering och diskuterade projektet. Vi skulle inte göra serier tillsammans utan istället vara ett team, en duo, som presenterade serierna tillsammans. Ja, visst! Vi kunde ha releasefest, merchandise, färgmatchade t-shirts. Pins med vårt bandnamn på! Eh, jag menar serieduonamn. Efter långa diskussioner kom vi fram till att vi skulle heta Lucky Death Comics. För att det lät coolt. Och för att vi inte kom på något annat. Vi såg framför oss hur vi skulle bli som seriernas rockband. Vi sprang tillbaka till skolan och presenterade ivrigt vår idé för vår klassföreståndare Fredrik Strömberg. Han tittade på våra förväntansfulla ansikten och sa:
”Ni kanske ska börja med att göra några serier…” 
Intressant idé, tyckte vi.


Under månaderna som följde jobbade vi hårt med våra serier. Vi lärde oss nya tekniker och började använda nytt material. Tex tuschar vi båda med pensel. Jag märkte att Kim var något av en arbetsnarkoman och själv har jag en förmåga att gå totalt upp i ett projekt när jag får koncentrera mig på en enda sak. Ofta satt vi till sent på kvällen och tecknade i klassrummet. Ibland var vi där både lördag och söndag. En gång övernattade vi t.o.m i sovsäckar. Men Kim och jag var inte de enda i klassen som jobbade hårt. Jag kan inte räkna upp alla från årskullen men av de som medverkat i den här bloggen gick Sofia Falkenhem, Åsa Ekström, Carl Hedsved och Jonna Björnstjerna i samma klass som vi. Vi var de första i klassen som gjorde vårt egna fanzin på tryckeri, men sen kom fler bra fanzin med snygga färgomslag lagom till Small Press Expo 2004. Kim och jag gjorde ett fanzin med varsin framsida på respektive sida av tidningen. Serierna kanske inte var något jag skulle vilja visa upp nu, men de var i alla fall…serier. Hursomhelst skulle vi självklart ha releasefest för fanzinet. Vi fick låna en k-märkt ABF-lokal på Lilla Torg i Malmö och där hade vi fest och utställning med uppförstorade bilder ur serierna. Dagen innan blev vi uppmärksammades Lucky Death med en helsidesintervju i Sydsvenskan. Vi bjöd på stark vodkabål, hade dj:s, gjorde affischer och flyers, sålde pins, etc. Allting (även mina kläder och mitt smink) var färgmatchat i Lucky Death-färgerna: svart, vit och magenta. Jag målade en stor banderoll med Lucky Death Comics-loggan som täckte en vägg. Den var för stor för att någonsin användas igen. Kort sagt, det var trevligt, och vid elva tiden var vi helt slut. Som tur var gick gästerna när bålen tog slut.


Jag ska inte tråka ut er med detaljer, utan jag vill bara säga att det var en rolig tid och att ibland kan det vara helt rätt att ta i så man spricker med saker. Vi hade/har otroligt mycket att lära oss vad det gäller serier men det är inte så illa att låtsas som att man är bäst once in a while. Det är svårt att göra det när man är ensam men ganska lätt när man är fler. Blygsamhet kommer inte belönas i den här branschen. Sen det där första året på serieskolan har jag och Kim haft andra projekt tillsammans men Lucky Death har mest fått finnas till i bakgrunden. Jag lärde mig mycket av vårt samarbete som jag har haft användning för och att gå ihop i tecknarkollektiv eller duos kan jag starkt rekommendera.
- Loka Kanarp

Ah, Loka! Jag blir helt nostalgisk. En underbar tid du skriver om. Namnet, Lucky Death, kommer från min serie Anna Konda, en absolut Tank Girl-kopia, som jag gjorde i början av skolåret. Lucky Death var cigarrettmärket Anna Konda rökte, med taglinen “It’s lethal”.
Vi ville ju vara ett rockband, vi var stjärnorna och serierna vår musik. Men vi fick faktiskt ihop ett band på riktigt, med bland andra mangadrottningen Åsa Ekström. Vi bodde alla tillsammans i Kroksbäck längst ut i Malmö och där skrev vi sånger om vår förort och spelade in på en liten bandspelare. Hitlåtar som “Bus Eleven to Kroksbäck” och “Balladen om Kroksbäck” ekade mellan betonghusen.
Och release-festen! Lokalen var ju k-märkt vilket betydde att vi inte fick bjuda på rödvin, för det kunde lämna fläckar. Vi bjöd på vodka, som Loka skriver. Den tog slut för fort, eftersom vi faktiskt bjöd bort den, vi kunde ju inte ta betalt. Jag fick springa ner en runda på torget och köpa ytterligare några flaskor ur en baklucka, men även dem gick åt.
Nu flyttar jag upp till Lokas hemstad och vi flyttar in i en gemensam ateljé, igen. Det kommer bli det bästa på länge. Jag ser fram emot många samarbeten i framtiden.

Lucky Death 4-EVER!

Liv Strömquist är min högst ärade kollega och vän. Hon ligger bakom seriealbumen 100% Fett, Einsteins Fru och Drift (tillsammans med Jan Bielecki). Hennes serier har blivit väldigt populära och hon har på kort tid själv blivit ett av seriesveriges största namn. Även radion har blivit välsignad med hennes geni, i humorprogrammet Pang Prego i P3.



KWA: För ett par veckor sedan gav du mig chansen att få vara med i ditt radioprogram, för att jag äntligen skulle få lite cred för alla skämt du “lånat” av mig. Men sanningen är ju den att även du ligger bakom ett av mina verk. Serien Love Hurts No.14 bygger på en anekdot du berättade för mig. Minns du den?

LS: Ja! Men du har ändrat den så mycket så det vette fan om man kan säga att den kommer från mig! Men originalanekdoten är så här (dessutom en sann historia!)
I en spansk talkshow för ett par år sen hade man temat “överraskningsfrierier”, där programmet bjöd in olika tjejer och sa till dom att dom skulle få en smink-makeover, men så överraskades dom av att deras pojkvänner var där och FRIIADE! IIIH!
Hur som helst, i ett program tog dom dit en tjej - hennes pojkvän kommer in och friar och hon ser bara helt blek ut och säger “nej”. Det blir konstig stämning i studion, men programmet fortsätter.

Efter programmet träffar hon på pojkvännen i hissen, och där knivhugger han henne så hon dör. Det visade sig att hon levt gömd från honom under en längre tid - eftersom han misshandlat och förföljt henne. Men genom att han hörde av sig till det här TV-programmet letade dom upp henne åt honom - såklart ovetande om att han hade besöksförbud. Men det är en JÄVLIGT obehaglig skräckhistoria - speciellt om man tänker på ögonblicket för henne när hon sitter i TV-studion och tror hon ska bli sminkad - så kommer det här psykot från hennes förflutna och friar!!! Fruktansvärt.
KWA: Jag gjorde om berättelsen, satte den i en annan miljö, andra karaktärer. Men behöll idéen. Som en eloge till dig och som tack för hjälpen så fick du porträttera en av seriefigurerna. Är du nöjd med min skildring av dig?

LS: Ja! Jag gillar också att stället heter “Madame Liv”. Det enda som känns deppigt är att du inte behövde ändra mitt utseende alls för att jag skulle passera som ett skabbigt gammalt medium. Det får mig att känna att jag borde borsta håret oftare.

KWA: Mitt tema som jag kallar Love Hurts handlar om romantisk skräck och tragisk kärlek. Är det något du själv har skrivit om?

LS: Ja, men mina serier har ju ofta ett feministiskt perspektiv, med mer faktabaserade inslag. Man kanske kan kalla dom “Oromantiska skräckserier”, ha ha.

KWA: Ett Love Hurts-tips?

LS: Frankensteins monster av Mary Shelley, såklart!

KWA: Till sist vill jag bara fråga vad du sysslar med nu och var man kan få avnjuta din senaste konst.

LS: Om man ännu inte skaffat en väggkalender för 2009 så kan man gå in och köpa min kalender “Tolv tröttsamma typer” på Galago.se. Annars håller jag just nu på och skriver en pjäs baserad på mitt senaste album “Einsteins Fru”. Om man vill avnjuta mina allra senaste serier kan man nästan alltid hitta dom i tidningen Galago.

KWA: Tack, Liv Strömberg.

LS: Jag heter Strömquist!!! Jag har alltså ännu inte gift mig med Fredrik Strömberg, trots alla envisa rykten.