Från min favoritserie Uzumaki, av junji Ito

Från Mr. Arashi’s Amazing Freak Show, av Suehiro Maruo

Från Cat Eyed Boy, av Kazuo Umezz och serieversionen av skräckfilmen The Ring

Jag gillar ju japanska skräckserier och de har varit en stor inspiration till mig och mina serier, inte minst Love Hurts. Jag bad därför Fredrik Strömberg skriva lite om dem, eftersom han vet en jävla massa om det. Så här är en liten introduktion till denna underbara värld, tack Fredrik.

J-HORROR MANGA-STYLE!

De flesta människor verkar vilja bli ordentligt skrämda då och då. Hur skall man annars förklara skräckgenrens framgångar genom tiderna? På film, i böcker med mera har vi gång på gång mött allt från bloddrypande monsterhistorier till psykologiska thrillers. Naturligtvis finns det även skräck i serieform. I västerländska serier är skräcktemat inte så vanligt nuförtiden, om man bortser från Love Hurts då, men i Japan är det en stor genre som nästan alla serieskapare provar någon gång under sin karriär. Legender som Osamu Tezuka, Fujiko Fujio och Rumiko Takahashi (som alla mest är kända för att göra barnvänliga underhållningsserier) har till exempel gjort skräckserier.

Det finns dock serietecknare som specialiserat sig på just skräck. Den stora mästaren i denna genre anses vara Kazuo Umezu, som gjort allt från psykologiska thrillers till science fiction med skräckinslag – och som även fått ge namn åt det mest prestigefyllda priset för skräckserier i Japan. Ett annat stort namn är Shigeru Mizuki, känd för sina mangaversioner av spökhistorier. Många anser dock att både Umezu och Mizuki överglänses av en annan gamling, Hideshi Hino. Nåväl, alla dessa herrar hade sin storhetstid på 70-talet, och det är också detta decennium som räknas som de japanska skräckseriernas guldålder.

Från GeGeGe no Kitaro, av Shigeru Mizuki

Efter ett, i detta sammanhang, mindre intressant 80-tal, blev skräckmanga mer populärt än någonsin i början av 90-talet. Ett antal tidningar, som Gekkan Halloween och Nemurenu Yoru no Kimyo na Hanashi (Underliga berättelser för sömnlösa nätter) vilka enbart innehöll skräckserier, blev storsäljare. I samband med detta kom en ny generation skräckspecialister, varav Junji Ito är den mest populära. Inte minst innebar detta uppvaknande för skräckgenren att många kvinnliga serieskapare fick upp ögonen för dess möjligheter. Idag finns det minst lika många kvinnliga som manliga japanska serieskapare som ägnar sig åt att skapa dessa skräckinjagande serier.

De japanska skräckserierna faller ofta inom en av två olika subgenrer: »Kaiki« – de groteska, mer eller mindre sagobetonade serierna och »Kyoufu« – de realistiskt tecknade och mer verklighetsbaserade thrillerserierna. Mycket schematiskt kan man säga att den äldre generationen oftare ägnade sig åt det förra och den yngre oftare åt det senare. Detta är naturligtvis en sanning med modifikation, men gäller i det stora hela.

Men är de skrämmande, då? Ja, jag minns hur jag satt ensam en natt på nedervåningen i ett stort gammalt hus på landet och läste serieversionen av filmen/romanen »The Ring«. När jag kom till den mest avgörande scenen (nej, jag tänker inte avslöja vad den innebär) kände jag hur håren sakta reste sig på mina armar. I samma sekund som jag avslutade boken blev jag akut medveten om att jag var ensam på hela nedervåningen av det stora mörka huset, och att min flickvän befann sig långt bort i sovrummet på ovanvåningen. Att släcka ner, låsa och sedan ta sig upp till sovrummet utan att skynda på stegen krävde min fulla koncentration. Så nog kan manga vara skrämmande alltid …

Men varför är då japanska skräckserier så skrämmande? Japanska serieskapare är troligtvis bäst i världen på att gripa tag i läsaren och föra dem med i berättelsen i hög hastighet, vilket passar skräckgenren väl. Japanska serieskapare är också mycket bra på att berätta på ett sätt som förflyttar läsaren in i berättelsen och gör läsaren nästan till en medaktör. Även detta är naturligtvis bra om man vill beröra och skaka om. Det traditionella japanska serieformatet påverkar också. Att serierna tillåts pågå under så många sidor ger serieskaparna många möjligheter att chocka läsaren vid vändning av blad i berättelsen. Och det faktum att serierna är i svartvitt passar inte bara per definition bra till skrämmande innehåll, det inbjuder också läsarna att själva fylla i färgerna. Blod är aldrig så skrämmande som när man själv får kolorera det rött.

Ja, man kan naturligtvis finna många möjliga förklaringar, men det viktigaste är att prova själv och se om man faktiskt blir rädd.

- Fredrik Strömberg